Varför är vi då så pessimistiska i våra förväntningar?

En gemensam nämnare i många katastrofprofetior är att undergången är vårt eget fel – och den enda utvägen sägs vara en återgång till ett elit-styrt samhälle.

Pessimistiska prognoser tas på mycket större allvar än optimistiska – och prognos-makarna fortsätter att tas på allvar hur många gånger de än bevisas ha fel. Paul Ehrlich, till exempel, har återkommit gång på gång sedan boken The Population Bomb (1968) med helt galna prognoser utan att ha blivit ifrågasatt. Han citeras fortfarande som ”expert på befolkningsfrågan”.

Det spelar säkert en betydande roll att positiva prognoser inte ger utrymme i media och inte ger status – eller forskningsanslag.

Några andra undergångsteman som lanserats genom åren: mekanisering som skapar arbetslöshet, överbefolkning som leder till svält och miljöförstöring, råvarubrist, en ny istid, ozonhål som ger oss hudcancer, surt regn som dödar våra skogar, AIDS, galna-ko-sjukan, SARS, Ebola, IT-systemen kraschar år 2000, global uppvärmning. Till dessa ”säsongmässiga” undergångsprofetior kommer minst två ”permanenta”: kärnkraft och genmodifierad föda.

De som larmat har inte sällan krävt att demokratin ska sättas åt sidan för att ”ge en tillräcklig handlingskraft – men bara temporärt”. Jag frågar mig vad det är som kommer först, prognosmakarnas önskan att återgå till det ”trygga gamla elitstyret” – eller deras egen tro på sina egna prognoser.

En annan fråga är hur ”larmarna” anser att de åtgärder de förordar ska kunna genomdrivas utan en järnhård kontroll av varje enskild individs ambitioner och livsval. Det var väl det man försökte i den gamla Sovjetunionen?

Det finns en annan faktor som säkert har stor betydelse: pessimismen verkar samvariera med graden av ”omhändertagande välfärd”. Ju mer beroende människor blir av andras beslut för sin trygghet, desto mer tycks de oroa sig för framtiden. Den upplevs ligga i händerna på andra – inte bero på vad man själv kan göra. I det läget frestas många att slå sig till ro med omhändertagandet. Då kan till och med tydliga undergångsprofetior vara ”tryggare” än att bara vara ett ”offer för det okända”.

Låt mig ta en i mängden av undergångsprofetior: Rom-klubbens rapport Tillväxtens gränser från 1972. Rapporten sade att om tillväxten tillåts fortsätta i samma takt kommer planeten att nå sin gräns för vad den tål inom 100 år, med svält, fattigdom och ohanterliga föroreningar som följd. Bland många problem nämndes:

En massiv befolkningsexplosion med fattigdom, svält  och miljöförstörelse som resultat.
Sedan 1972 har världens BNP per capita ökat med 62 procent halterna av luftföroreningar har minskat med 60 procent i USA och EU. Utvecklingsländerna följer i samma spår.

Världens jordbruksmark skulle behöva fördubblas.
I själva verket har dagens sju miljarder jordinnevånare tillgång till 30 procent fler kalorier per person än 1961 – till priset av 6 procents ökning av den brukade arealen.

De tillgängliga oljereserverna, 455 miljarder fat, skulle ta slut år 2003.
I dag är de kända reserverna över 1.000 miljarder fat.

Ett grundläggande problem var att man inte tog hänsyn till att brister driver upp priserna, vilket gör fler tillgångar brytvärda. Ett annat är att man inte såg (ville se?) att ingen lägger pengar på att leta råvaror som inte behövs förrän om 20 – 30 år. Sist, men inte minst, man tog alldeles för liten hänsyn till teknisk och social förändring.

Och varför är det här viktigt? Domedagsprofeterna fångar människors uppmärksamhet och kan lätt bli gurus för människor som känner sig vilsna, locka dem att acceptera just den profetens världssyn. Det leder alltför lätt till att pengar spenderas på fel saker, samtidigt som andra, mera närliggande, men inte lika ’glamourösa’ saker glöms bort. Jag tänker på svåra sjukdomar som malaria.

Varför kommer jag att tänka på medeltidens flagellanter?

Tillbaka