Varför en så långsam integration?

Trygghetssökande flyktingar blir ”omhändertagna” på ett sådant sätt att de passiviseras, blir ”föremål för omsorg”. Den processen förstärks av de höga murarna kring arbets- och bostads-marknaderna.

Vi har under många år signalerat till omvärlden att Sverige är ett föregångsland när det gäller öppenhet och ansvarstagande i flyktingfrågor – en moralisk stormakt. Problemet var att vi inte tog nästa steg, frågade oss vad som skulle hända när flyktingar faktiskt kom. Vi ställde oss inte frågor som:

  • Hur ska de kunna försörja sig?
  • Hur ska de kunna hitta en bostad?
  • Hur ska de kunna komplettera sina kunskaper där det behövs?
  • Hur ska de kunna lära sig svenska?
  • Hur ska vi kunna erbjuda plats i skolan för barnen?
  • Hur ska de – och vi – kunna finansiera deras ålderdom?

Folkvandringen 2013 – 2015 tog oss på sängen. Vi hade ingen beredskap för att ta emot och hysa alla dessa människor – och ingen beredskap för att kunna ge dem en chans att etablera nya, självständiga liv i Sverige. Ett av skälen till den här situationen är att vi sitter fast i ett ”ta-hand-om-tänkande” och gör de asylsökande till ”föremål för åtgärder”, snarare än att acceptera dem som de aktiva människor de flesta är. Det gör det mycket svårare för dem att ta hand om sig själva – de blir passiviserade.

En rad faktorer bidrar till att vi beter oss så:

Det har varit lockande för våra politiker att ”säga rätt saker”, saker som ger röster.
Det har inte varit lika lockande att ge bra svar på frågor som de ovan. Det har varit otillåtet att ’sätta ett pris på flyktingmottagandet’.

Det finns en oro för att terrorister ska slinka med in i Sverige.
Den oron är naturligtvis rimlig, men våra rutiner är väldigt tidskrävande.

’Samhällets’ stötskyddande perspektiv spiller över på dessa (oftast stöttåliga) människor och begränsar deras möjligheter att landa i Sverige.
Undervisning i svenska (SFI) erbjuds inte förrän asylansökan behandlats, vilket innebär att människor sitter i oviss och sysslolös väntan under månader och år. De får inte heller kontakt med Arbetsförmedlingen förrän efter (minst) två år, och om de hittar ett jobb själva ställer Migrationsverkets regler en rad hinder i vägen som gör det praktiskt taget omöjligt att ta jobbet – och om de trots allt lyckas få en ’egen’ inkomst reduceras deras etableringsstöd med samma belopp.

De hårt reglerade arbets– och bostadsmarknaderna stänger dörrarna även för välutbildade nykomna.
I Dalarna invände facket mot att utbildade läkare arbetade som sjukvårdsbiträden medan de lärde sig svenska – ”de hade ju inte rätt utbildning”.
Nykomna får svårigheter att ta sig över den tröskel som skapas av gällande avtal kring lägsta lön. Sverige har den högsta nivån i Europa. Det tar i genomsnitt fem år innan hälften av de vuxna som fått uppehållstillstånd också kan börja försörja sig och sina familjer. Förra året var samma ”kötid” åtta år!

 

Tillbaka