Vad händer med andra generationens invandrare?

Flyktingarnas barn är de verkliga offren.

Den ’första generationens invandrare’ bär med sig resterna av den identitet de hade i sitt födelseland. Minnet av den identiteten finns kvar, även om mottagandet i Sverige ofta gör den svår att minnas. Den ’andra generationens invandrare’ saknar denna ursprungsidentitet – och många gånger finner de ingen ny identitet här i Sverige. De hör inte hemma någonstans – om de inte kan skapa sin egen tillhörighet. Då har de inte många val, ett ”vi och dom” utvecklas – och då behövs pengar, status.

 Har du tänkt på hur egendomligt det är att vi svenskar kallar alla dessa ungdomar, som till stor del fötts och vuxit upp i Sverige, för ’invandrare’ – inte ’svenskar’? Det är deprimerande – och diskriminerande.
Hur många generationers boende i Sverige ska vi kräva innan någon blir ’svensk’?

Hur många generationers boende i Sverige ska vi kräva innan någon blir ’svensk’? Hur många generationers boende i Sverige ska vi kräva innan någon blir ”svensk”?

 När media skriver om ’andra generationens invandrare’ handlar det ofta om ungdomar som fötts och vuxit upp i något av de 186 utanförskapsområden som Den Nya Välfärden beskrivit i Utanförskapets Karta. Många (men långt ifrån alla) dessa ungdomar har byggt nya identiteter baserade på grannskapsgäng som ibland blir kriminella, ibland ”islamistiska”, ibland båda. I båda fallen tenderar de att dominera sin omgivning och att betrakta centralmakten som en fiende. Därav ’blåljuspersonalens’ problem.

Hur ska den här situationen kunna ändras?

För en individ kan mönstret i bästa fall brytas genom familjebildning, men risken är stor för att nästa generation går in i samma mönster därför att det ungdomarna ser är föräldrar som lever på bidrag utan egentligt hopp om att något ska ändras.

”Problemet med andra generationens invandrare” kan inte lösas genom åtgärder som berör enbart den generationen. Inte heller enbart genom fler poliser. Det är nödvändigt att tackla problemets kärna, nämligen att både första och andra generationen lämnas utan hopp om en bättre framtid.

Först ”tar vi hand om dem” i åratal av passiv väntan, sedan fortsätter samma passiva väntan i den nya hemkommunen. Män som i sitt tidigare liv var vana vid att klara sig själva – ofta mot tuffa odds – förlorar sin roll som familjens överhuvud, de är inte längre familjeförsörjare. Den självklara hemvist i en klan som gav dem en ram och en roll har tagits ifrån dem. Det de har kvar är en brist på tillit till centrala myndigheter – och ett växande beroende av samma myndigheter och ett allt svagare hopp om en bättre framtid.

Det är det mönstret vi behöver bryta.

 

Tillbaka