Ser det verkligen så illa ut?

Hopp om en bättre framtid är en bristvara för dem som söker skydd i Sverige – och, verkar det, även för alldeles för många av oss ’gamsvenskar’.

2017 klassade svensk polis 23 områden som särskilt ”utsatta”. De kännetecknas av:

  • Allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen;
  • Svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag;
  • Narkotikahandel;
  • Gängkriminalitet;
  • Social oro och otrygghet;
  • Parallell rättsskipning och egna samhällsstrukturer;
  • Våldsbejakande religiös extremism.

Här vill jag betona något mycket viktigt: När jag beskriver hur det ser ut i de svenska utanförskapsområdena handlar det inte om människor som ”tar våra resurser ifrån oss”. Det handlar om att vi ’gamsvenskar’ båda aktivt och passivt hindrar företagsamma människor som är vana vid att klara sig själva från att göra just det – klara sig själva! Vi lär dem i stället att vara beroende. Det här är människor som redan när de kom hit betraktade myndigheter med misstänksamhet.

Något annat mycket viktigt: Polisens ”utsatta områden” är inte områden där alla invånare är kriminella. Den stora majoriteten är alldeles vanliga människor som vill leva och klara sig själva. De vill kunna se fram mot ett bättre liv, men vet inte hur det ska gå till. De saknar dessutom i stor utsträckning möjlighet att själva påverka vad som händer. Men det finns en liten minoritet som tillåts dominera, skrämma andra till tystnad. De opererar i kompisgäng som gör anspråk på att sätta sina egna lagar och att själva skipa rättvisa.

Frågan är: Varför uppstår dessa utsatta områden?

En del av svaret är att Sverige har en större skillnad i andel förvärvsarbetande bland inrikes respektive utrikes födda än flertalet andra industriländer:

Sedan år 2000 har skillnaden i andelen förvärvsarbetande legat över 20 procent mellan utrikes och inrikes födda. Den första generationens invandrare behöver i genomsnitt upp till fem år för att hitta ett jobb, vilket är en förbättring jämfört med tidigare år.

Den mycket lägre andelen förvärvsarbetande bland utrikes födda återspeglar olika kombinationer av bristande utbildning, språk, personliga nätverk och kulturskillnader. Andelen återspeglar emellertid också den verklighet de möter i Sverige;

  • en arbetsmarknad med höga krav och höga lägsta-löner
  • en bostadsmarknad som inte fungerar
  • en omhändertagandeprocess som bidrar till att passivisera människor som ofta inte vill något annat än att ”komma igång”

För ’andra generationens invandrare’  ligger det mot den bakgrunden nära till hands att satsa på en annan sorts framtid när ett jobb verkar ouppnåeligt.

 

Tillbaka