Varför så svag produktivitetsutveckling inom offentlig verksamhet?

Byråkrater når framgång genom att inte göra fel, entreprenörer når framgång genom att göra rätt.

Byråkratins viktigaste roll är att bevaka och försvara den demokratiska samhällsordningen.
Entreprenörsrollen handlar om att producera varor och tjänster som andra är villiga att köpa – och att på det sättet skapa de mervärden som behövs för bland annat välfärden.

Båda grupperna är oumbärliga – men arbetar med helt olika förutsättningar:

Entreprenören skapar mervärden och kan mäta resultatet genom att se på nedersta raden i bokslutet. Om verksamheten inte är effektiv nog går den med förlust – och till sist i konkurs.

Byråkraten arbetar inom ramen för uppdrag och regler som bestäms av andra. Det är för det mesta svårt att mäta resultatet. Det oftast outtalade antagandet att alla alltid gör sitt allra bästa leder till att den offentliga sektorns planerings- och utvärderingsarbete fokuserar på vilka resurser som går in i välfärdsarbetet, snarare än på vilka resultat man uppnår.

Rädslan för att anklagas för att göra fel leder till ständigt växande krav på dokumentation.
En svensk läkare hinner med knappt 900 patientbesök om året, jämfört med det genomsnittliga antalet inom OECD: 2.400 patienter (allt enligt OECD:2013). ( Skillnaden kan delvis beror på om akutmottagningarna räknas in eller ej.). Kraven på att läkaren själv ska sköta mycket av uppföljning, registrering, dokumentation med hjälp av otillräckliga och olika sorters IT-system är nog – tillsammans med bristen på individuell prestationsuppföljning – ändå avgörande.

Bristen på effektiva incitament till förbättringar.
Det är ont om konkreta incitament. Den traditionella monopol-situationen leder dessutom alldeles för lätt till att man upplever sig ’äga’ dem man ska ’ta hand om’ (eleven, patienten, den gamla, . . . ).
Privat verksamhet däremot kan gå i konkurs om ’kunderna’ inte attraheras av kvaliteten i det som erbjuds. Här är resultatmätningen inbyggd i systemet. De anställda motiveras av både den själviska önskan att behålla jobbet och av stolthet över det arbete man gör för att kunna ”förtjäna varje kund varje dag”.

Den offentliga sektorns regelstyrda verksamhet gör det svårt att bedriva den kreativa förstörelse som är avgörande för privatindustrins utveckling.
När bilen kom blev fabriker som tillverkade hästdragna vagnar överflödiga – en hel industri förstördes – samtidigt som förändringen gjorde oss alla rikare. Det är svårt att se en parallell inom vård och omsorg.

Delar av arbetet med att leverera välfärdstjänster kan tveklöst automatiseras, men det är betydligt svårare eftersom arbetet är i så hög grad inriktat på människor, på individer.

Jag tror att vi kommer att misslyckas med att höja produktiviteten tillräckligt mycket för att vi över huvud taget ska kunna bemanna dagens stötskyddande välfärd. Vi ska inte ens drömma om att kunna hantera de snabbt ökande arbetsvolymerna. Välfärdens finansieringskris är Sveriges finansieringskris. Vår förmåga att bygga Välfärd 2.0 blir en test på hållbarheten i vår demokrati.

 

Tillbaka