Verkar det här vettigt som startpunkt för ett samtal?

Det är bara individen som kan ha ansvaret för sitt eget liv!

Välfärden kan bli en hjälp att färdas väl genom livet enbart om den erbjuder incitament – och möjligheter – att göra egna val.  Skulle någonting sådant här kunna fungera:

Alla skattebetalare får en möjlighet att bygga upp en egen ekonomisk buffert genom ett avdragsgillt sparande upp till en årslön (eller mer?). Sparandet sker i den takt individen anser möjligt och stöds genom att sparade belopp reducerar den beskattningsbara inkomsten (eller kanske t o m skatten som sådan?). Bufferten är åtkomlig enbart för att komplettera välfärdstjänster.

De försäkringsliknande ersättningarna (av typen sjukkassa, a-kassa, semesterlön, VAB, föräldraledighet, . . .) läggs på en nivå (samma för alla) som säkerställer att den berörde klarar sitt basuppehälle.  Individen bestämmer själv hur mycket hen ska använda av sin buffert för att vid sjukdom/arbetslöshet/. . .  dryga ut inkomsten under en övergångsperiod. Det ger den berörde tid att fundera över om skälet till inkomstbortfallet är något övergående eller bestående.

Om skälet är övergående ger bufferten en möjlighet att dryga ut den låga grundersättningen – samtidigt som det blir lönsamt för individen att gå tillbaka i tjänst så snart som möjligt. Då kan man också komplettera bufferten upp till den tillåtna nivån.

Om skälet däremot visar sig vara bestående får individen tid att fundera över mera grundläggande vägval av typen:
* Kommer jag att kunna behålla villan?
* Behöver jag flytta dit där jobben finns?
* Behöver jag byta till en annan typ av jobb för att kunna försörja mig?

Nyckeln är att sådana beslut och konsekvenser av detta beslut är individens ansvar.

Alternativet till att göra sådana anpassningar är att bli hänvisad till basuppehället. Det är så begränsat att individen kan överleva, men inte har råd till mycket mer.

Vad kan då begreppet ’basuppehälle’ innebära i det här sammanhanget?

Tiggaren på en gata i Somalia har uppenbarligen ett ’basuppehälle’ – hen lever ju. En pensionär i Sverige som har jobbat i 40 år och tjänat 25.000 kronor i månaden har vid pensioneringen år 2017 ett ’basuppehälle’ i form av inkomst- premie-, garanti- och tjänstepension på 12.241 kronor efter skatt (bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd tillkommer), allt enligt AMF.

Är det ett ’basuppehälle’? Jag vet inte! Det handlar om hur aggressivt man får bygga upp sin buffert (hur många årslöner totalt, avdragsgill på beskattningsbar inkomst eller på skatten i sig?). Ju större och ”avdragsgill” buffert, desto lägre ’grundinkomst’. Det handlar också om hur tuffa vi (genom våra politiker) vågar vara mot oss själva, givet alternativen.

Jag har inte något bra svar på hur mycket detta ska få påverka den berördes familj, men är övertygad om att utgångspunkten behöver vara den enskildes ansvar – inte ’samhällets’. Jag vet inte heller hur den som av olika skäl inte jobbar ska ”hanteras”.

’Samhället’ behöver se till att grundlagens regler om skydd för individens frihet och allas likhet inför lagen säkerställs. ’Samhället’ behöver också skydda den äganderätt som är en förutsättning för en hållbar ekonomisk utveckling – och därmed för vår framtida välfärd. ’Samhället’ behöver inte, kan inte, besluta om vad som ”är bra för individen”, men bör i stället skapa incitament som kan bidra till klokare livsval. Det behöver fortfarande vara individen som väljer – och tar konsekvenserna av sina val.

När ny lagstiftning granskas behöver nyckelfrågorna vara av typen:

”Öppnar den här lagen nya möjligheter för människor att ta ett större ansvar för sina egna liv?”

”Skapar den här lagen incitament för människor att ta det ansvaret?”

 

Tillbaka