Välfärd 1.0 behöver uppgraderas

När Välfärd 1.0 byggdes var den obegränsade synen på hur människan fungerar accepterad av stora delar av den tidens forskning, och dominerade samhällssynen, från vänster till höger.

Våra politiker – och många av oss andra – arbetade utifrån följande (inte alltid tydligt uttalade) förutsättningar:

  • Människan är en produkt av sin miljö.
    En god elit kan fostra medborgarna till att bli ansvarstagande individer. En viktig del av elitens ’uppfostringsuppdrag’ är att så långt som möjligt skydda människor mot livets olika stötar.
  • Människor tar emot stöd från ’samhället’ enbart när detta behövs.
    Därför behövs det inga materiella incitament till kloka beteenden – det vore att förolämpa medborgarna.

De försök som gjorts att forma individer på det här sättet har inte fungerat någonstans i världen. Man har:

  • underskattat det genetiska arvets betydelse för utvecklingen av människors personlighet.
  • gravt överskattat elitens förmåga att vara och förbli god. Otämjd makt leder till missbruk.
  • överskattat människors förmåga att ’uppifrån’ bygga övergripande system som tar hänsyn till den komplexa verklighet som bildas av miljoner människors individuella ambitioner och behov.
  • underskattat individens behov av att från sitt eget perspektiv se livet som begripligt, hanterligt och meningsfullt.

Resultatet har blivit samhällssystem som förväntas klara gruppers genomsnittliga behov, inte enskilda individers.

När resultatet har visat sig otillfredsställande har det för det mesta lett till att den sociala ingenjörskonsten givits ännu mer plats, med ännu fler detaljregleringar. Det märks inte minst på de områden där socialdemokratin lagt extra möda på att bereda marken för sina väljare, arbets– och bostads-marknaderna. Där ser man tydligt hur svårt/omöjligt det är att ’ta ansvar för andras räkning’. Det leder nästan alltid till en växande djungel av regler och direktiv, allt för att se till att allting blir bra ’för dom’ – och ändå blir det för det mesta inte det.

Jag är övertygad om att de allra flesta politiker arbetat – och arbetar – i bästa välvilja. Problemet är att man tar sig vatten över huvudet när man försöker ersätta miljontals människors egna avväganden och beslut med centrala system som konstrueras på stort avstånd från verkligheten. Ett annat bekymmer är den ’oemotståndliga’ frestelsen att bygga byråkratiska imperier med hänvisning just till det ständigt växande ’behovet’ av stötskydd.

Vi behöver acceptera att:

  • de ekonomiska och mänskliga förutsättningarna för Välfärd 1.0 är överspelade;
  • inga andra än vi själva kan ta hand om den nödvändiga anpassningen;
  • om vi väntar och ser kommer vi att möta en finansiell – och demokratisk – kris.

Det här ser jobbigt ut. Vad händer om vi struntar i att försöka anpassa Välfärd 1.0?