Den obegränsade/utopiska bilden av människan

Välfärdsstaternas framväxt dominerades av bilden av en människa som behöver formas av en klokare och starkare elit.

’Samhället’ och dess företrädare (eliten) står i centrum och formar de mindre insiktsfulla till att ge efter förmåga och ta efter behov. Eliten ger massan ett stötskydd längs vägen till det nya samhället. Målen beskrivs som lösningar på dagens – och morgondagens – problem. Lösningarna ’designas’ uppifrån på grundval av elitens tro på sin egen förmåga att forma människors liv genom ’social engineering’. Det är underförstått att eliten inte skor sig – människan ”behöver inte belöningar för att handla rätt”. Det är också underförstått att vi andra kan bli lika osjälviska – om vi får hjälp.

Mot slutet av 1800-talet började liberaler och socialdemokrater använda sin politiska makt för att skydda arbetare i jordbruket och industrin mot dess exploatering av människor. Den fackliga rörelsen blev en drivande kraft. Stötskydd blev ett centralt mål och skulle uppnås genom att varje problem gavs en definitiv lösning. Stötskydd var också ett naturligt vägval för politiker och fackligt aktiva som utgick från bilden av människan som oändligt formbar och därför såg samhällsbygget som ett jobb för experter, samhällsingenjörer, ett ”uppifrån-”, snarare än ett ”nedifrån-bygge”.

Här dyker den cyniska tanken upp att ett stötskyddsbygge också ger ett bra underlag för att ta och behålla makten. Alternativet, att lämna utrymme för människor att bli mer stöttåliga, och därmed mera självständiga, är inte lika lockande för ledare som ”vet” hur samhället ska utformas.

Stötskyddstänkandet utgår från att människor kan skyddas mot livets stötar utan att låta sig bli beroende av detta skydd. Den stötskyddade väntas ta emot det som behövs (sjukpeng, A-kassa, föräldraförsäkring, VAB-peng, ekonomiskt bistånd, . . .) och sluta ta emot när det inte längre behövs.
Det mest extrema exemplet på den inställningen är nog socialbidraget, eller försörjningsstödet som det kallas numera. Den som får försörjningsstöd och samtidigt lyckas dra in litet pengar på eget arbete förlorar omedelbart lika mycket av stödet. ”Tanken” är att då behöver man ju inte hela biståndet – och människan ”behöver ju inga belöningar för att handla rätt”. I dag gör vi samma sak med invandrarna: etableringsstödet reduceras om flyktingen lyckas tjäna litet pengar. Budskapet till båda grupperna blir: ”Det lönar sig inte att försöka göra något själv.

I den världen behövs inga incitament till ansvarstagande eller kloka livsval.

När man är beroende av andras beslut blir livet mindre hanterligt, mindre meningsfullt, mindre tryggt. Då är steget kort till att se sig som ’offer’ – felet är någon annans – oavsett om vi talar om en nyanländ flykting eller en ’gamsvensk’.

Flyktingen har ofta vuxit upp i en klanmiljö där man betonat samhörigheten med och beroendet av den egna kretsen/klanen – och nedvärderat den centralmakt som eventuellt har funnits. Flyktingen är också ytterligt medveten om att man måste arbeta för att överleva. I hens uppväxtmiljö fanns det inga gratisluncher, bara det man slet ihop själv.

I Sverige blir hen ’föremål för omsorg’, passiviserad. Då är det svårt att bevara känslan av att vara på väg, att bevara hoppet. Utan hopp förlorar livet mening. Rosengård är ett extremt exempel på vart detta leder. Där vare sig arbetar eller studerar mer än hälften av de vuxna Det är i den miljön andra generationens invandrare’ växer upp, med föräldrarnas brist på hopp och utan egna rötter. I sökandet efter ett sätt att tjäna pengar, något att höra till blir gänget en naturlig ’lösning’.

Vi ’gamsvenskar’ har vuxit upp omhändertagna av den stötskyddande centralmakt som sa till min då femåriga dotter: ”Det gör ingenting att du inte lyckades – det viktiga är att du försökte!”. Annorlunda formulerat: ”Det är ansträngningen som räknas – inte resultatet!”. Det underliggande budskapet är att ”du blir alltid omhändertagen”, skyddad mot konsekvenserna av det du själv gör – eller inte gör. Det i sin tur innebär att ansvaret ligger på någon annan, på ’samhället’.

För båda grupperna innebär omhändertagandet samma förlust av egen kontroll över livet, samma hjälplöshet när något oväntat händer. Det leder till en otrygghet som kan uttryckas i en längtan efter en stark ledare, till uppror eller till ett fullständigt underordnande.

Det stötskyddande samhället gör oss alla till offer, till någon som ska ”kräva sin rätt” – en rätt som ska levereras av någon annan. Det är ingen bra överlevnadsstrategi – och det är inte ett bra sätt att bygga ett levande, livskraftigt, utvecklande samhälle.

Tillbaka