Vad innebär det att se livet som meningsfullt?

Varför frodas en del, medan andra går under?

Koncentrationslägerfången Josef Frankl sade: Man kan ta ifrån mig allt i livet utom en sak: mitt sätt att förhålla mig till det som sker. Det är i vårt sätt att förhålla oss till omvärlden som vi kan finna meningsfullhet – och överlevnad.

Meningsfullhet är ett nytt begrepp. För den fattige jordbrukaren som levde på existensminimum handlade det om att överleva och att hjälpa familjen att överleva. Valfriheten fanns inte på kartan. Utveckling var ett okänt ord. Livet var statiskt – bortsett från att man åldrades.

I dag lever halva jordens befolkning i länder där BNP per capita är 100.000 kronor eller mer. Möjligheten att göra egna livsval har ökat dramatiskt. Först då kan meningsfullhet bli ett begrepp med innehåll. Hur detta ’innehåll’ ser ut är en fråga som varje individ behöver besvara för sin egen räkning.

Aaron Antonovsky (Professor i sociologi i Israel) konstaterade att när människor upplever att livet är begripligt, hanterligt och meningsfyllt växer deras förmåga att hantera olika sorters svårigheter – de blir stöttåliga.

Om detta är sant, vad händer då med människor när de har ett liv som de upplever som obegripligt, ohanterligt och meningslöst – och vad är det som kan placera dem i en sådan situation?

Jag är övertygad om att det är praktiskt taget omöjligt att vara omhändertagen, stötskyddad – och samtidigt uppleva sig ha ett meningsfullt liv – annat än genom någon form av uppror. För den omhändertagne ligger i stället rollen som offer nära, offer för ’onda politiker’, offer för ’giriga affärsmän’, offer för ’livets elakhet’, offer för vad ’någon annan’ gör, offer. För offer saknar livet mening. Det här ligger bakom de ghetton som växer fram och det växande antalet ungdomar som söker psykiatrisk vård i Sverige.

För mig innebär meningsfullhet att jag har ett mål som ligger utanför mig själv, ett mål som är tydligt, uppnåeligt och ’värt besväret’. Jag har sammanfattat det så här för mig själv:

  • Jag har befälet över mitt eget liv, kan välja mål och medel;
  • Jag behövs för andra, ingår i ett större sammanhang där jag delar mål med andra;
  • Jag behöver växa, lära mig nya saker för att bli bättre på att nå målet.

Det viktiga är inte att ha ett ”ädelt” mål. Det viktiga är att målet kan ge en ”färdriktning” i livet.

I Sverige lär vi våra barn att vårt välstånd är oss givet, inte något som man behöver arbeta för. Vad händer då med meningsfullheten i människors liv? Jag pratade nyligen med en person som kommit hit som 12-åring från Iran. När pojken började i 5:an här i Sverige låg han på 8:ans nivå i matte. Han konstaterade att i Iran hade han 3 – 4 timmars arbete med att göra sina läxor – varje dag. I Sverige ses läxor som högst tveksamma, bl a därför att alla föräldrar inte har samma förmåga att hjälpa sina barn. Vi har vant oss vid att ta omhändertagandet för givet – och då behöver man inte anstränga sig. Det betraktas till och med som orättvist om några föräldrar kan och vill anstränga sig mer än andra.

Våra politiker kan hjälpa många av oss andra att återvinna ett meningsfullt liv genom att tala med oss om de förändringar som behövs.
Ett annat sätt är att öppna dörrar för människor att bygga egna ekonomiska reserver – bli mindre beroende av ’samhället’ – och därmed återta en del av befälet över det egna livet.
Ett tredje sätt är att öppna för människor att skapa egna, kreativa lösningar inom arbets– och bostads-marknaderna. Det kräver realistiska samtal som baseras på den begränsade bild av människan som av allt att döma ligger närmast verkligheten.

De behöver, kort sagt, behandla oss som vuxna, med ett eget ansvar för våra egna liv. Därmed är det dags att resonera om hur vi ska komma vidare i anpassningsarbetet.