Personliga ställningstaganden

Demokratin kommer att överleva och utvecklas enbart om tillräckligt många av oss anser att demokratin är ”värd besväret”.

”Oss” betyder i det här sammanhanget ”du och jag och tillräckligt många andra”. Här är en tänkbar arbetsgång för den som bryr sig:

  1. Vad är viktigt för mig?
    Mitt svar är (men det är bara mitt – ditt ser säkert annorlunda ut ):
    Jag vill:
    *  ha kvar befälet i mitt eget liv, ha friheten att välja
    *  behövas för andra och på det sättet finna mening i mitt liv;
    *  behöva utvecklas för att klara av det jag finner meningsfullt.
    *  se möjligheter att göra mitt eget och min familjs liv bättre;
    *  känna mig trygg i att samhällets ’spelregler’ är bra för mig – och stabila.
  2. Är det så jag har det?
    Svaret kan bero på
    *  allmänna, yttre förutsättningar av typen: hur våra sociala system fungerar (Sveriges rättsväsen,
    välfärdssystem, skatter, politiska partiers program . . .)
    Listan kan bli oändlig och är säkert unik för varje individ;
    *  personliga förutsättningar (de förmågor jag föddes med, min uppväxt, de livsval jag gör,
    utbildning, yrke, arbetsgivare, fritid, politiskt engagemang, ideell verksamhet . . .)
    Även den här listan är oändlig och unik.
  3. Vad kan jag göra om det jag ser inte stämmer med mina värderingar?
    Jag kan:
    *  formulera vad det är som inte stämmer – och fundera på vilka ändringar jag vill se;
    *  inventera vilka möjligheter jag har att påverka utvecklingen (politiskt arbete, debatt i media,
    egna nätverk, . . . );
    * eller säga ”efter mig syndafloden”!

Jag inga ’recept’ – det är det som är poängen. Var och en av oss behöver bestämma om vi ska bry oss, om vi vill bli aktivister för den sorts Sverige vi vill leva i – eller bli ett offer.

Det här kan bara du själv svara på. Fungerar samhället – både det offentliga och det civila – på ett sådant sätt att du känner att du kan påverka din egen och din familjs livskvalitet?

Nu rör du vid demokratins kärna – och dess överlevnad. Och nästa steg . . .?