Vad har de förändrade villkoren inneburit för svensk politik?

Den politik som drivs i Sverige drivs på uppdrag av oss svenskar. Vi har godkänt den politiken genom att en majoritet har röstat för den.

En ’ta-hand-om-mig-präglad’ väljarkår möter politiker som är rädda för förändringar. Då frodas populismen.

Politikerkårens professionalisering gör att de ideologiska skillnaderna mellan partierna tonas ner. Man hjälps åt att lappa och laga i former som ska störa lugnet så litet som möjligt. Debatten har kommit att handla om vem som kan erbjuda ”bäst betalning för rösterna vid nästa val”, snarare än om de olika visioner som en gång styrde partiernas arbete.

Vi lever i en ny värld. Vår ekonomi står under tryck på grund av den allt dyrare åldersstrukturen, den nya folkvandringen – och vår ökade kunskap om oss själva. Politikern måste hantera trycket, men behöver också ta hänsyn till den personliga risk hen löper. För mycket klartext kan leda till att man förlorar mandat, pengar – och kanske jobbet.

Låt mig säga det ytterligare en gång: Jag anklagar inte våra svenska politiker för att vara mer ohederliga och själviska än vi andra. Jag utgår helt enkelt från att de är lika ohederliga och själviska som alla vi andra. Vi ’undersåtar’ behöver sluta söka efter en trygghet i goda ledare och i stället acceptera att dessa ledare är av samma skrot och korn som alla vi andra. Vi behöver ta hand om oss själva – och hålla koll på våra politiker.

Både väljare och politiker kommer att tvingas tänka om på en rad områden. Vi väljare och våra barn har blivit vana vid att vara omhändertagna, att vara skyddade mot konsekvenserna av vårt eget agerande, att vara stötskyddade.Vi tar vårt välstånd och vår demokrati för givet. Vi är rent ut sagt bortskämda.

Den inställningen är livsfarlig. Vår civilisation, vår demokrati och vårt välstånd ”finns” inte. De måste återskapas, dag för dag, genom de beslut vi själva fattar – och de beslut vi inte fattar. Visst, det går att ducka för det ansvaret. Men det går inte att ducka för konsekvenserna av ett sådant duckande. Och, ”när det är dags är det ofta för sent”.

 

Tillbaka