Leve olikheterna!

Om det inte vore för olikheterna skulle vi fortfarande vara amöbor!

Det är olikheterna som leder framåt tack vare de tekniska och sociala förändringar som växer fram ur dessa olikheter. Trots detta betraktas olikheter ofta som orättvisa i den svenska debatten, som om olikheter vore resultatet av att någon har skott sig på någon annans bekostnad. Man argumenterar ofta som om hela ekonomin, livet, vore ett nollsummespel. Om en företagare gör en vinst på en miljon kronor beror det (enligt dessa debattörer) på att han har tagit denna miljon från andra. Resultatet av den världsbilden är att entreprenörers satsningar av tid, energi – och talang – gärna betraktas med misstro och, när de har lyckats, med avundsjuka och höga marginalskatter. Rikedom är snudd på skamligt, och att ta betalt (i form av utdelning) på det arbete och de pengar man riskerar är ”omoraliskt”.
I verkligheten är det för det mesta i stället så, att företagaren genom sina goda idéer och hårda arbete har skapat något som andra är villiga att betala mer än produktionskostnaden för. Företagaren har skapat ett mervärde. Det är det mervärdet som gör oss alla rikare – inklusive ’samhället’.

Det är sällan någon formulerar sig så brutalt rakt på sak. Ändå finns den här inställningen med ”mellan raderna” i debatten. Kombinationen av ett stötskyddande omhändertagande och kravet på ”rättvisa” leder till att vi alla blir nummer, nummer i bostadskön, nummer i kön till den nödvändiga höftoperationen. Nummer – inte självständiga individer som har befälet över – och ansvaret för – sina egna liv.

En annan konsekvens är att ’samhället’ lägger en massa kraft på att undvika olikheter (=’orättvisor’) genom ’förebyggande lagstiftning’, lagstiftning som ska hindra oss från oönskade beteenden, snarare än bestraffa oss om vi skadar andra.

Likhetskravet innebär också att alla förväntas kunna nå samma mål i skolan.  När någon inte presterar i nivå med målen betraktas det som skolans misslyckade. Då ligger det nära till hands att målen i ett slags bakvänt rättvisetänkande sänks så att fler ska kunna nå dem.

Det stötskyddande Välfärd 1.0 har nått vägs ände. Vi har inte längre råd att betala för det.
’Samhällets’ budskap: ”Vi har råd att ta hand om dig!” gör oss till råga på allt mindre kapabla att hantera det oväntade. Vi blir mindre stöttåliga, och det enda säkra med det oväntade är att det kommer, Estonia, tsunamin i Thailand, folkvandringen, . . . Sverige har inte visat prov på någon större stöttålighet i de sammanhangen.

Det stötskyddande samhället gör oss alla till offer, till någon som ska ”kräva sin rätt” – en rätt som ska levereras av någon annan.
Det är ingen bra överlevnadsstrategi för individers välbefinnande – och det är inte ett bra sätt att bygga ett levande, livskraftigt, meningsfullt samhälle.