1.2. Svarta hål – utgifter

När Välfärd 1.0 byggdes arbetade socialdemokratin utifrån följande (inte alltid tydligt uttalade) förutsättningar:

Människan är en produkt av sin miljö.
En god elit kan fostra medborgarna till att bli ansvarstagande individer. En viktig del av elitens ’uppfostringsuppdrag’ är att så långt som möjligt skydda människor mot livets olika stötar.

Människor tar emot stöd från ’samhället’ enbart när de behöver det.
Därför behövs det inga materiella incitament till kloka beteenden – det vore att ”förolämpa medborgarna”.

Man har:

  • underskattat det genetiska arvets betydelse för människors agerande;
  • överskattat elitens förmåga att vara och förbli god. Otämjd makt leder oftast till missbruk;
  • överskattat människors förmåga att ‘uppifrån’ bygga övergripande system som tar hänsyn till den komplexa verklighet som bildas av miljoner människors individuella ambitioner och behov;
  • underskattat individens behov av att se livet som begripligt, hanterligt och meningsfullt;
  • underskatta frestelsen att bygga byråkratiska imperier med hänvisning just till det ständigt växande ‘behovet av skydd’

När resultatet sedan har visat sig otillfredsställande har det lett till att den sociala ingenjörskonsten givits ännu mer plats, med ännu fler detaljregleringar. Det märks inte minst på de områden där socialdemokratin lagt extra möda på att skydda oss medborgare, arbets– och bostads-marknaderna. Det har lett till en växande djungel av regler och direktiv, allt för att se till att allting blir bra ’för dom’ – och ändå blir det alldeles för ofta fel. Murar kring arbetsmarknaden gör att Sverige har stora grupper som är oanställbara inom ramen för dagens regler och avtal – samtidigt som tillväxten hämmas av bristen på arbetskraft. När någon hittar ett jobb står inte sällan bristen på bostäder i vägen.

OBS: Jag anklagar inte våra politiker för att vara mer maktlystna och giriga än vi andra eller för att de skulle utnyttja sin makt mer själviskt än vi andra. Jag konstaterar bara att de är lika maktlystna och själviska som alla vi andra. De är, kort och gott, av samma skrot och korn som vi andra. Skillnaden mellan politikerna och oss andra är att de har makt – och makt är beroende framkallande. Det är det som är själva poängen med demokratin, att sätta gränser för människors beroende av makt.

Det är inte bara åldersstruktur och invandring som ställer till det. Vi har format ett samhälle som bygger på tron på att människor kan fostras till goda, ansvarstagande människor, vilket innebär att man väntar sig att:

  • den offentliga verksamheten kommer att vara lika effektiv som den privata.
  • systemet inte kommer att missbrukas av kriminella.
  • vi medborgare inte kommer att ”suga de sista dropparna” ur systemet och inte heller att göra stora ”ofrivilliga fel i vårt nyttjande av Välfärd 1.0”
  • företrädarna för Välfärd 1.0 inte kommer att göra fel.

Nästa fråga är: vart går pengarna?

Tillbaka till Svarta hål – utgifter