1.4. Framtida roller

Halva jordens befolkning har idag samma välstånd som vi svenskar hade år 1950.

70- och 80-talens pessimism kring den ’ohämmade har visat sig vara framskrivningar utan förankring i verkligheten. Befolkningstillväxten kommer i stället att upphöra någon gång i början av nästa sekel. Fram till dess kommer befolkningen i världen utanför de gamla industriländerna att stå för hela tillväxten. Det är till och med så, att industriländernas väntade utveckling bygger på invandring från ’övriga världen’ för att kompensera för de låga födelsetalen.

1950 hade de gamla industriländerna runt 30 procent av världens befolkning. 100 år senare väntas samma länder stå för 10 procent:

Not: Jag har räknat Västeuropa, Nordamerika, Japan, Australien och Nya Zeeland som gamla industriländer.

Bilden bygger på FN’s ’projection’ från 2010. Man har sedan dess höjt siffrorna till en maximal befolkning på 11 miljarder och senarelagt tiden för vändningen nedåt.

Köpkraften per capita väntas (trots befolkningsökningen) växa betydligt snabbare utanför industriländerna. Under perioden 2006 – 2018 hade industriländerna en genomsnittlig tillväxt på ungefär 1,5 procent och övriga världen ca 6 procent. Diagrammet nedan visar att med den skillnaden kommer övriga världen att ha kommit ikapp industriländerna om litet mer än 30 år.

Industriländerna kommer inte att dominera utvecklingen på samma sätt som hittills. Vi kommer att behöva lära oss att samarbeta på nya villkor (våra?, deras?, våra gemensamma?).

Vi behöver ta ställning till:

  • Hur vi ska se på de värderingar vi tycker är centrala för vår livskvalitet – och vår demokrati.
  • Hur ska vi bygga ett välfärdssystem som kan hantera de nya förutsättningarna.
  • Hur var och en av oss ser på sitt individuella ansvar för den processen.

En annan ’extern’ faktor är teknisk utveckling.

Tillbaka till dagens välfärd.