2.2. Kan utgifterna minskas?

Det här handlar inte om regelverk – utan om människors inställning till ’samhället’.

På kort sikt är det främst åldersstrukturen och invandringen som spelar roll.

Långsiktigt är det:

  • de ständigt växande förväntningarna på vad välfärden ska göra för oss
  • den offentliga verksamhetens svaga produktivitetsutveckling
  • missbruket av bidrag
  • ändringarna i vår omvärld

som ställer till det.

Den gemensamma nämnaren tycks vara bristen på incitament till klokhet och sparsamhet när vi använder välfärdstjänsterna.

Vi kan inte göra mycket åt åldersstrukturen om vi inte uppmuntrar en jättelik utvandring av gamlingar – eller en ännu större invandring av unga. Enligt SKL skulle Sverige behöva runt 300.000 invandrare om året under flera år framåt för att balansera vårt åldrande. Med tanke på hur vi hanterar det stora antalet asylsökande 2013 – 2015 verkar inte någon av idéerna lockande.
Ett alternativ skulle kunna vara en höjd pensionsålder. Anta att sysselsättningsgraden för dem som är 65+ skulle kunna bli 50 procent. För att hitta 800 000 arbetsföra skulle vi alltså behöva runt 1,5 miljoner nya som har ”blivit arbetsföra”. Diagrammet visar tillväxten av olika åldersgrupper från 65 och uppåt. Så här ser det ut:

Vi skulle behöva höja pensionsåldern till 80 år för att finna tillräckligt många pensionärer före år 2035.

Vem kan tro att det vore möjligt?

Dagens ”invandringsproblem” är egentligen ett ”insläppningsproblem” för alla de flyktingar vi tagit emot. Vi har helt enkelt inte släppt in dem på arbets- och bostads-marknaderna i tillräcklig omfattning. De hålen kan tätas enbart genom grundläggande reformer på just de områdena. Enligt min mening är det här är inte främst ett arbetskrafts- eller utgiftsproblem – även om båda de aspekterna är viktiga. Det är ett problem för vår demokrati.

Låt oss ändå se närmare på vad som går att göra för att bromsa utgiftsökningarna. Jag börjar med effekterna av den förändrade åldersstrukturen.

Tillbaka till Kan hålen tätas?