När unga byts ut mot gamla ökar ’samhällets’ utgifter dramatiskt.

Sverige var som mest produktivt under den period då andelen unga (<15 år) var 30 procent eller mer och andelen ”pensionärer” (65+) fortfarande var mindre än 15 procent. Då fanns befolkningen i det s k ”demografiska fönstret”. Då var svensken som mest produktiv. Men den situationen har ändrats:

Vi har lämnat vårt ’demografiska fönster’. Upp till ca 20 års ålder går vi med ’förlust’ (utbildning, vård, barnbidrag mm). Efter 20 börjar vi leverera in mer i skatt än vi kostar och vi förblir ’lönsamma’ upp till 64, då pension och vård/omsorg tar överhanden. Så här såg det ut år 2014:

Vi är ‘olönsamma’ under drygt hälften av våra liv. Balansen yrkesverksamma/icke yrkesverksamma (försörjningskvoten) är avgörande för välfärden – och den balansen kommer att försämras rejält. Det illustreras nedan, där jag kompletterar bilden med hur antalet individer över 79 utvecklas under resten av 2000-talet. Den röda texten skall läsas mot den högra y-axeln.

De ca 3,3 miljonerna privatanställda som faktiskt är på jobbet ska försörja alla de andra, eller runt 7 miljoner. Om jag tänker rätt innebär det i praktiken att varje privatanställd som är på jobbet har drygt två offentliganställda/icke sysselsatta att ’ta hand om’. Det kommer inte att hålla.

Nästa stora område är invandringen.

Tillbaka till Kan utgifterna minskas?