2.5. Missbruk

Den som fuskar tar pengar från andra skattebetalare lika mycket som om hen stal deras plånböcker – men risken att åka fast är mycket mindre.

Jag tror att även om direkt kriminalitet kostar miljarder varje år är det ändå de många vardagsbesluten som kostar mest på grund av den här sortens attityder:

”Jag har rätt att utnyttja mina välfärdsförmåner till sista kronan – det drabbar ju ingen fattig!”

”Jag behöver vara hemma idag, så jag vabbar även om jag skickar barnet till förskolan!”

”Jag är arbetslös, men får bättre betalt om jag vabbar!”

”Det lönar sig bättre att vara arbetslös och jobba svart!”

Enligt IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) kan så mycket som 20 procent av alla vab-betalningar vara fusk. Då talar vi om runt en miljard kronor om året.

Om sådant fusk ska stoppas via utökade kontroller närmar vi oss gränsen för vad ett demokratiskt samhälle tål. Vi behöver hitta metoder som kan göra det lockande för människor att minimera sin användning av välfärden. I dag tycks både Försäkringskassa och polis se sådana stölder som mindre allvarliga. Ytterst få fall av konstaterat fusk leder till fällande domar.

Det praktiskt taget ”accepterade” vardagsfusket inom Välfärd 1.0 bidrar till att tilliten människor emellan minskar. Det smittar av sig på vårt sätt att se på skattefusk, inte minst fusk i form av svartjobb. Gamla uppgifter talar om skattebortfall i storleksordningen 60 – 70 miljarder kronor om året, men RUT och ROT kan ha sänkt den kostnaden. Jag vet inte. Faktum är att det är påfallande svårt att hitta information om de här frågorna.

Är det här ett område som alltför många politiker vill glömma?

Vår respekt för ’spelreglerna’ lär ha ett nära samband med vårt förtroende för våra politiker. Välfärd 2.0 behöver – måste – bidra till att återställa förtroendet för våra politiker.

Vi behöver också rusta oss för att hantera vår (de gamla industriländernas) ändrade roll i världen.

Tillbaka till kan hålen tätas?