3. Människan

Synen på människans natur har utvecklats från bilden av Guds skapelse till bilden av – ja, vad då?

Upplysningens tänkare öppnade nya dörrar. Man ifrågasatte maktanspråk som bygger på anor eller rikedom. Makten skulle i stället baseras på människors individuella förmåga och hens förmåga att vara rationell. Vetenskapen, snarare än religionen, skulle styra samhällsutvecklingen.

Två olika bilder av hur människan fungerar växte fram ur detta tänkande. Låt mig kalla dem den ”begränsade’ och den ”obegränsade” bilden. Båda bygger på upplysningens rationalitet, men definierar människans natur helt olika.

Den begränsade synen bygger på att vi alla bär med oss ett genetiskt arv av själviskhet, men också av lojalitet mot flocken och ett behov att accepteras av omgivningen. Tonvikten läggs på ‘underifrån’ drivna förändringsprocesser, snarare än på uppifrån formulerade allmängiltiga lösningar. Individen och hens stöttålighet står i centrum.

I den obegränsade synen behöver en moralisk och intellektuell elit fostra ’massorna’ till goda medborgare. Eliten ska utforma och införa önskvärda lösningar ’uppifrån’. Eliten har förmågan att dels se konsekvenserna av dessa ’önskvärda lösningar’, dels inte utnyttja sin klarsyn för egen vinning. ’Samhällets’ ansvar för att fostra och ge stötskydd till individen står i centrum.

Upplysningens teser var anatema för den motupplysning som var en central del av 1800-talets romantiska rörelse. Man framhöll i stället behovet av en stark centralmakt som kunde hålla ordning på massorna. Man betonade människans roll som medlem i ett kollektiv och sökte ”verkligheten” i detta kollektivs historia. De gamla eliternas makt (kungens, kyrkans, traditionens) makt betraktades som förutsättningar för att samhället skulle förbli stabilt.
Motupplysningens är utgångspunkt för rörelser som ”äger Sanningen” och som utifrån den ”Sanningen” ska skapa ett paradis på jorden – även om skapandet krävde våld. Marxismen är det ”bästa” exemplet. Under 1900-talet mördade Stalin och Mao över 100 miljoner av sina egna medborgare med hänvisning till ett framtida paradis. Samma sorts drömmar om ett framtida paradis på jorden – eller ett paradis efter livets slut – har funnits/finns i andra maktideologier (nazismen, fascismen) och religioner (judendomen, kristendomen, islam). 1800-talets kolonialism är ett annat exempel på en maktideologi.
Så här skulle man kunna beskriva de tre bilderna av oss människor:

De olika människobilderna får olika konsekvenser.