3.5. Leve olikheterna!

Om det inte vore för olikheterna skulle vi fortfarande vara amöbor.

Det är olikheterna som leder framåt tack vare de sociala och tekniska förändringar som växer fram ur dessa olikheter. Trots detta betraktas i det omhändertagande samhället olikheter ofta som orättvisa, som om olikheter vore resultatet av att någon har skott sig på någon annans bekostnad. Man argumenterar som om hela ekonomin, livet, vore ett nollsummespel. Om en företagare gör en vinst beror det (enligt dessa debattörer) på att han har tagit pengarna från andra. Resultatet av den världsbilden är att entreprenörers satsningar av tid, energi – och talang – gärna betraktas med misstro och, när de har lyckats, med avundsjuka och höga marginalskatter. Rikedom är snudd på skamligt, och att ta betalt (i form av utdelning) på det arbete man gör och de pengar man riskerar är ”omoraliskt”. Och ändå är det den privata företagsamheten som betalar för vår välfärd.

Det är sällan någon formulerar sig så rakt på sak. Ändå finns den här inställningen med ”mellan raderna” i debatten. Kombinationen av ett stötskyddande omhändertagande och kravet på ”rättvisa” leder till att vi alla blir nummer, nummer i bostadskön, nummer i kön till den nödvändiga höftoperationen, medlemmar i olika kollektiv – inte självständiga individer som har befälet över – och ansvaret för – sina egna liv. Bland sådana identitetskollektiv finns kvinnor, invandrare, människor med en viss hudfärg eller etnisk bakgrund, . . . Sådana kollektiv behandlas ofta som om alla ’medlemmar’ var likadana, utbytbara.

En annan konsekvens är att ’samhället’ lägger en massa kraft på att undvika olikheter (”orättvisor”) genom ’förebyggande lagstiftning’, lagstiftning som ska hindra oss från oönskade beteenden.
Likhetskravet innebär också att alla förväntas kunna nå samma mål i skolan. När någon inte presterar i nivå med målen betraktas det som skolans misslyckade. Då ligger det nära till hands att sänka målen i ett slags bakvänt rättvisetänkande.

’Samhällets’ budskap: ”Vi tar hand om dig!” gör oss allt mindre kapabla att hantera det oväntade. Vi blir mindre stöttåliga, och det enda säkra med det oväntade är att det kommer, Estonia, tsunamin i Thailand, folkvandringen, . . . Sverige har inte visat prov på någon större stöttålighet i de sammanhangen.

Det stötskyddande samhället gör oss alla till offer, till någon som ska ”kräva sin rätt” – en rätt som ska levereras av någon annan. Det är ingen bra överlevnadsstrategi för individers välbefinnande – och det är inte ett bra sätt att bygga ett levande, livskraftigt, meningsfullt samhälle.

Hur ska då framtidens välfärd utformas?

Tillbaka till Människan.