4.2.2. Stöttålighet – eller förmågan att hantera förändringar

Stöttålighet sitter i människors huvuden mer än i deras plånböcker.

Vår tro på att vi kommer att kunna hantera förändringar är avgörande för vår förmåga att göra just det.

Så, vad kan stärka vår tro på vår egen förmåga?

Nyckeln är att medborgaren kan se världen som begriplig, hanterlig och meningsfull.

Begriplighet: Jag tycker mig veta tillräckligt om de regler som styr världen omkring mig – och tycker att reglerna är vettiga och förutsägbara.

Hanterlighet: Jag tror mig om att kunna klara av det som händer, jag är inte bara ett passivt offer för andras beslut.

Meningsfullhet: Jag behövs för andra och känner att det jag gör är ’värt besväret’.

Framtidens välfärd behöver byggas så att den bidrar till en sådan begriplighet och – inte minst – ett sådant förtroende för till den politiska processen. Det kräver att vi och våra politiker hittar tillbaka till den ömsesidiga öppenhet som varit en stor styrka för Sverige. Öppenheten och förtroendet har tagit allvarlig skada av de senaste decenniernas ’sparande i smyg’ inom politiken.

Öppenheten behöver följas av en ’individens självständighetsförklaring’, baserat på att livet upplevs som hanterligt, inte är beroende dag-för-dag av politikers beslut. Det kräver att jag som individ kan bygga upp en egen buffert för oväntade händelser. Det kräver också att jag kan bygga ett socialt nätverk omkring mig, att jag hör hemma någonstans.

Meningsfullhet kan växa fram hos individer som är fria att välja, men troligen inte annars. Talet om vår demokratiska frihet blir tomma ord om väljarna saknar det ekonomiska oberoende som en buffert kan ge.

Vi behöver alltså ta ett steg tillbaka när vi utformar framtidens välfärd, lämna mycket mer utrymme för individen och mycket mindre för 1900-talets sociala ingenjörskonst. ’Utrymme för’ betyder inte minst utrymme för misstag, och möjlighet och behov av att lära sig av misstagen. Det här står i bjärt kontrast mot den gamla synen på människan som någon som behöver ’tas hand om’. En mycket sympatisk vilja att skydda människor ligger bakom omhändertagandet, men då missar man vad det är som gör människor starkare. Då glider rollen som omhändertagen alldeles för lätt över till rollen som offer. Och offer är svaga, rädda för förändringar.

Varifrån kan ett sådant oberoende komma?

Tillbaka till Framtidens välfärd.