4.2.3. Oberoende

Här talar jag om ett ekonomiskt oberoende.

Så här skulle man exempelvis kunna öka oberoendet:

  1. De försäkringsliknande ersättningarna (av typen sjukkassa, a-kassa, vab, föräldraledighet, . . .) läggs på en nivå (samma för alla mottagare) som säkerställer att den berörde klarar sitt basuppehälle.
  2. Alla skattebetalare får en möjlighet att bygga upp en egen ekonomisk buffert genom ett avdragsgillt sparande upp till minst en årslön. Bufferten bör kunna användas till annat än en komplettering av välfärden, men måste då leda till att ’skatterabatten’ går förlorad1/. Sparandet sker i den takt individen anser möjligt och stöds genom att sparade belopp reducerar den beskattningsbara inkomsten (eller kanske t o m skatten som sådan?).
  3. Individen bestämmer själv hur mycket hen ska ta av sin buffert för att dryga ut basersättningen när det behövs. Eftersom det då är individens egna pengar som går åt har hen goda skäl att återgå i arbete så fort som möjligt.
    Bufferten kan också användas för andra ändamål, men då blir pengarna beskattade.

1/ Jag vet inte hur detta skulle kunna åstadkommas. Problemet är att en begränsning till komplettering av välfärden skulle vara ett klassiskt uttryck för ’samhällets’ omhändertagande roll, ett: ”vi litar inte på dig!

Vad kan begreppet ’basuppehälle’ innebära i det här sammanhanget?

En familj på två vuxna och två barn (sex och nio år gamla) ska enligt riksnormen för försörjningsstöd (tidigare: socialbidrag) få ca 12 500 kr i månaden. Är det ett ’basuppehälle’? Jag vet inte, men det är kanske en rimlig startpunkt för ett resonemang. Jag har inte något bra svar på hur detta skulle påverka den berördes familj, men är övertygad om att utgångspunkten behöver vara den enskildes ansvar – inte ’samhällets’. Jag vet inte heller hur det skulle fungera för den som av olika skäl inte kan tjäna in en beskattningsbar inkomst. Låt oss starta med att fundera över vad som vore möjligt för de fem miljoner individer som faktiskt är sysselsatta. Sedan kan vi söka lösningar för ”de andra”. Dit hör exempelvis 1,8 miljoner pensionärer och lika många unga.

När ny lagstiftning utformas behöver nyckelfrågan vara:

”Öppnar den här lagen nya möjligheter (och ’belöningar’) för människor att ta ett större ansvar för sina egna liv?”

…, och så var det produktionskostnaderna.

Tillbaka till Framtidens välfärd.