5.2. Pessimismen gör människor rädda för förändringar

En majoritet av oss svenskar tror att våra barn kommer att få ett sämre liv. Varför?

Andelen (%) vuxna svenskar som väntar sig att det ska bli bättre i framtiden minskas med andelen som väntar sig att det ska bli sämre, och nettot blir ett slags index. I början av 2011 trodde det stora flertalet av oss att utvecklingen går mest åt rätt håll (plus 30). I början av 2016 hade optimismen bytts mot pessimism (-25). Omsvängningen har gått rasande snabbt.

Så här har ett mått på svenskarnas pessimism utvecklats:

Jag tror att tre faktorer varit avgörande för den här förändringen.

Allt för många svenskar (både våra politiska ledare och vi själva) saknar visioner för vilken sorts framtid vi vill bygga.
De förändrade förutsättningarna för svensk politik gör att politikerna ägnar sig mer åt ”röstköpsreformer” än åt att resonera med väljarna om vår framtida färdriktning, om olika visioner för framtidens.

Alltför många svenskar känner en ökande otrygghet när det gäller exempelvis vår inre (polis, rättsväsen) och vår yttre (försvaret) säkerhet – för att inte tala om otryggheten när det gäller den egna ekonomin.
Vi ser växande vårdköer, lärarbrist, sjunkande pensionsnivåer, färre platser i äldreboenden, en vikande infrastruktur (SJ!) – och vår otrygghet växer. Politikernas ”lappande och lagande” för att hantera den allt mer krävande finansieringen av Välfärd 1.0 har lett till en urholkning av vårt förtroende för de politiker vi valt.

Allt för många svenskar känner att de saknar möjlighet att påverka utvecklingen.
Bristen på en egen ekonomisk buffert ökar otryggheten. Den utvecklingen förstärks av att orienteringen mot stötskydd (snarare än stöttålighet) gör oss allt mer beroende av andras beslut. Vi vågar inte ta risker. Det kommande anpassningsarbetet blir hanterligt bara om vi väljare formulerar gemensamma mål som kan ge oss en mening med våra liv. OBS: Jag säger inte att vi allihop ska tycka likadant. Jag säger att vi svenskar behöver” bli aktivare som demokrater, att var och en av oss behöver formulera en vision av vilken sorts land hen vill leva i – och agerar utifrån sin vision.

Vem har nytta av nuläget?

När man förlorar förtroendet för de etablerade partierna blir enfrågepartier som har ”lösningar” alternativ (SD och i viss utsträckning MP) lockande. Vilsenheten bakom pessimismen eldas på utifrån av länder som vill se ett försvagat EU. Det är inte en slump att flera europeiska populistpartier får stöd av Ryssland på olika sätt.

Vad händer då med medborgarnas mod att agera – och i vilken riktning utövas den kraften?

Tillbaka till Vilka hinder står i vägen för förändringar?