5.4. Politiskt arbete har blivit ett yrke

”Demokratin kommer att bestå tills politikerna inser att de kan muta väljarna med deras egna pengar!”
(sagt av en cynisk amerikan).

Där partierna en gång växte fram som kamporganisationer med visionära ledare i spetsen har de utvecklats till ”skattefinansierade förvaltningsorgan” som egentligen inte behöver sina medlemmar – annat än som väljare. Fram till 1965 var medlemsavgifterna partiernas viktigaste inkomstkälla. Då beslutade de berörda riksdagspolitikerna att införa ett statligt partistöd för sina partier och 1969 kom samma beslut för kommuner och landsting. I dag finansierar vi skattebetalare partiernas arbete med runt en miljard om året. Partiernas centralorganisationer har därmed en ekonomi som inte längre är beroende av medlemmarna. De ideologiska skillnaderna mellan partierna tonas ner. Man hjälps åt att’ lappa och laga’ i former som ska störa lugnet så litet som möjligt. Debatten har kommit att handla om vem som kan erbjuda ”bäst betalning för rösterna vid nästa val”, snarare än om de olika visioner som en gång styrde partiernas arbete. Andelen röstberättigade svenskar som är medlemmar i något politiskt parti har fallit från som mest runt 25 procent (1,6 miljoner medlemmar av 6,1 miljoner röstberättigade år 1979) till ca tre procent i dag (ca 250 000 medlemmar av 7,7 miljoner röstberättigade år 2017). Det är värt att notera att nedgången i medlemskap började innan kollektivanslutningen slopades (1990).

Allt fler politiker saknar ett yrke vid sidan av partiarbetet. Då blir tanken på anställningstrygghet svårare att förtränga. År 2019 är grundarvodet för en riksdagsledamot 65 400 kronor i månaden, plus diverse särskilda ersättningar. En medlem i regeringen tjänar 133 000 kronor i månaden.

De olika nivåerna behöver varandra allt mindre – och då blir förändringar ett hot.

Nästa ’hinder’ är arbetsmarknaden.

Tillbaka till Vilka hinder står i vägen för förändringar?